Den här bilden är tagen för nästan exakt 1 år sedan.
Graviditeten var kämpig från start till mål. Att ha diabetes och vara gravid är ingen höjdare. Och när det dessutom dyker upp komplikation på komplikation så är det lätt att tappa modet. Fram till nyår var det ändå uthärdligt, men veckorna som följde sen blev en som en lång uppförsbacke i ordentlig motvind. Svårt att sätta fingret på vad som var värst egentligen. Förmodligen alla saker i kombination med varandra. Det kändes som om min kropp skulle explodera. Magen var så stror och tung att det kändes omöjligt att röra sig. Varje meter var en kraftansträngning. Gick inte att hitta en endaste bekväm ställning att vara i. Jag gick upp 11kg de sista 4 veckorna. Det är nästan 3kg/v. Och sen kom klådan. Det började på magen, och sen kom det på underben och fotsulor, och inne i händerna. En extrem klåda som inte går att beskriva. Trodde först att det berodde på att magen växte så snabbt, men sen förstod jag att det var graviditetsklåda. Läste mycket om det på nätet, vilket inte var så upplyftande... Det stod om hur psykiskt påfrestande det var, om igångsättningar för att mammorna inte stod ut och att det inte fanns någon egentlig bot... Fick ändå utskrivet diverse klådstillande tabletter, men kan inte säga att de hjälpte. Varje natt var lika hemsk (klådan var alltid värst på natten). Provade is, kylbalsam, att klia/riva med diverse trasor och borstar, men det enda som hjälpte någorlunda var att duscha fötterna iskallt. Så detta gjorde jag varje natt. Jag hade fått ett preliminärt snittdatum 1/4 så när jag fick beskedet att de ville tidigarelägga snittet till den 18/3 med tanke på den snabba tillväxten man noterat på ultraljudet i kombination med klådan vart jag jublande glad. Att stå ut till 1/4 fanns inte på kartan helt enkelt. Men trots att det då bara var 2 v kvar till den 18:e kändes även det otroligt länge att vänta. Varje dag var en plåga för att inte tala om nätterna... Så när en läkare ringde 13/3 och undrade om det var "ok att flytta tiden till den 17/3 pga att det hade fullt 18/3" svarade jag JA med lättnad. Så dagen efter, 14/3, fick vi tid för inskrivning inför operationen. När vi åkte in på morgonen hade vi ingen aning om att vi 7 timmar senare skulle ha vår son i famnen.
Väl på sjukhuset visade CTG-kurvan att bebisen inte mådde bra, samtidigt som proverna visade att jag höll på att utveckla en havandeskapsförgiftning. Efter ett par undersökningar så kom läkaren och sköterskan in i rummet och meddelade att "vi tänker plocka ut barnet idag". Hinner vi hämta kameran" var vår första fråga... Vi kunde ju inte föda barn utan kamera! Så medan jag förbereddes för operation åkte Fredrik hem och hämtade kameran samt lite andra prylar. Som tur var var personalen lugn hela tiden, så vi upplevde aldrig att det skulle vara någon egentlig fara även om läget så klart var allvarligt. Kl. 14 rullades vi in i operationssalen, och 14.50 är han född. Vi visste ju att han skulle vara stor, jag hade gissat på dryga 4,5kg. Men både personalen och vi fick en smärre chock när vår "lille" krabat vägde 5320g och var hela 56cm lång! Personalen häpnade oxå över den mängd fostervatten som bokstavligen splashade ut och över hans gigantiska navelsträng som hade försett honom med näring.
Att vara 3½ vecka för tidigt född och samtidigt vara så stor är ingen bra kombination. Det tar på krafterna för den lilla bebisen. Läkarna konstaterade i efterhand att det var ett mycket bra beslut att han fick komma ut. Första mötet mellan mig och honom blev kort. Han fick snabbt åka iväg till neonatalavdelningen där han fick syrgas och glukosdropp medan jag fick åka iväg genom kulvertarna till uppvaket. Där fick jag stanna i drygt 5 timmar innan jag fick återförenas med min familj. Ni kan tänka er vad frustrerande att vara så långt borta så länge när man precis fått en son. Men på kvällen vid åttatiden fick jag äntligen lämna uppvaket. Det blev ett kärt återseende!
Sex dygn fick han vara kvar på neonatalavdelningen innan vi fick åka hem på permission. Det var en omvälvande tid och det kändes så klart väldigt skönt när vi äntligen kunde få lämna sjukhuset och åka hem. Sedan dess är vi fyra i familjen och om en dryg vecka blir det 1-årskalas! Året har gått så fort, men jag kan fortfarande minnas den varma, stora, lilla kroppen, nästan för tung för att jag skulle orka ha honom på bröstet efter operationen. Och den alldeles underbara lukten som bara nyfödda har. Efter allt det jobbiga fick vi den allra finaste belöningen: Elmer!
1 kommentar:
Jaha, så sitter man här och lipar igen!!
Underbart berättat, Linda! Kram!
Skicka en kommentar