Envis mor, envis son

Igår var första gången på länge som jag var hemma med bägge barnen utan att egentligen ha några planer för dagen. Hade känslan av att vi kunde få en rätt så mysig dag, eftersom Melvin varit rätt så harmonsik på slutet. Elmer verkade dessutom på bättringsvägen, trots att han fortfarande hade lite feber och var rejält snorig. Dagen började bra. Melvin och jag spelade spel och lekte med "knapparna" när Elmer tog sin förmiddagslur. Det var jättefint väder ute, så efter lunch började jag förbereda för utgång. Elmer var rätt gnällig, så han krävde större delen av min uppmärksamhet och det var nån stans här det började spåra ur. Melvin började göra allt sånt som han vet att han inte får, typ ta Elmers gosedjur, kasta saker över rummet, banka/slå på mig och allmänt retas. Efter ett tag fick han mig ganska så arg vilket triggade honom ännu mer. Då kom jag ihåg strategin som vi kört med tidigare -att ignorera hans beteende- och tog några djupa andetag. Sin verkade fungera och man riktigt märkte hur besviken han blev när jag inte längre höjde rösten åt honom eller jagade efter honom när han fortsatte att slå och reta mig. jAG Lyckades i kaoset med att få på Elmer ytterkläder och sätta honom i vagnen. Men sen började en maktkamp som skulle vara i över en timme. Melvin hamnade av nån anledning liggandes på golvet och sa att han inte kunde ställa sig upp själv, utan att jag måste hjälpa honom. Jag svarade bestämt att jag inte tänkte göra det, utan att han fick ställa sig upp själv. Och jag tänkte inte ge mig. Och inte Melvin heller... Jag överdriver inte när jag säger att Melvin låg på köksgolvet i över 1 timme. Jag försökte med allt möjligt; lirka, skälla på honom, säga åt på skarpen, locka med att göra oboj, lirka igen. Men nej, han tänkte inte ge sig. Under denna tid gick jag dessutom ut flera gånger, längre stunder, i hopp om att han skulle resa sig, klä på sig och komma ut. Fick till slut sitta själv på baksidan och dricka mitt kaffe medan han skrek inne i huset. Tillslut kom granne Sara som en räddande ängel. När hon och Oscar oxå skulle ut kunde Melvin äntligen tänka sig att resa sig upp, med min hjälp... Att man kan vara så ENVIS!!!

Resten av eftermiddagen var jag helt slut och på riktigt dåligt humör. Så därför blev jag extra glad när Fredrik kom hem med vackra vita tulpaner. Och dagen fick trots allt ett mysigt slut. Elmer somnade tidigt och Fredrik, Melvin och jag kunde njuta av jättegoda Tapas.