Ja, idag är alltså sista dagen som jag är hemma på heltid. På tisdag är det jag som åker iväg till jobbet och Fredrik som tar över här hemma. Kan inte fatta att tiden har gått så fort! Jag är jätteglad över att Fredrik vill vara hemma med barnen, både för deras och för hans skull, och jag är övertygad om att han kommer att klara det lika bra som jag - om inte bättre (både han och jag är rätt ense om att det i alla fall kommer att bli förbättringar hemma när det gäller ordning o reda och städning...)! Men jag skulle ljuga om jag sa att jag längtar till jobbet och ser fram emot att börja jobba. Nä, det känns för att vara ärlig ganska så väldigt jobbigt! Har inte alls nån lust att lämna den här trygga vrån och mina rutiner med barnen. Fast det är klart, Melvins små utbrott kan ju vara ganska sköna att slippa. Och alla bajsblöjor och matkladdet och torkandet och tvättandet och tjatandet och skrikandet... Positivt tänkande!
Som tur är blir det en mjukstart nästa vecka, med bara två arbetsdagar. Fredrik, den lycko-osten, åker nämligen till Hemsedal med jobbet så jag "blir tvungen" att vara hemma torsdag och fredag. En lagom början för mig så att man kan vänja hjärnan långsamt (känns som om all kunskap e väääldigt långt borta ljust nu efter 1 år och 3 månader borta från jobbet).
3 kommentarer:
Positivt tänkande enligt Anders är att man inte tänker "Jag måste jobba, jag måste städa..." utan "Jag VILL jobba, jag VILL städa!". :-) Kram!
Ja, precis, det är ju däför jag försöker påminna mig hur jobbigt det kan vara att var hemma, så att "jag-vill-jobba-känslan" ska infinna sig!: )
Förstår att det känns sådär att börja jobba! Men du tycker säkert att det är OK när du väl kommer in i det och så är det ju skönt så länge Fredrik är hemma.
Kram och glad påsk!
Skicka en kommentar