Teaterpremiär!

I dag gick Melvin & jag på teater! Det var första gången för Melvin, och självklart var han väldigt spänd och uppspelt inför detta äventyr. Han hade nog inte riktgt fattat vad teater var för något, och det är ju faktiskt inte så lätt att förklara. Som på bio, fast med riktiga, utklädda människor, eller vad säger man?

Ni som känner Melvin vet att han sedan tidigare är väldigt skeptisk till just utklädda människor. För ett halvår sedan gick det inte ens att möta ett barn som hade målat sig i ansiktet utan att han blev helt hysterisk. Pippi och Emil är filmer som han totalt vägrar att se, tex. Men på slutet tycker vi att det ändå har blivit lite bättre, så vi gjorde en chansning och bokade biljetter till Pettson & Findus som går på Storan.

I dag var det alltså dags, och förväntansfulla gick vi dit tillsammans med kompisarna Wilma och Vendela. Glädjen byttes dock mot skräck i samma sekund som katten Findus visade sig på scenen. Melvin vände helt om i stolen och kurade ihop med ansiktet nedåt, stackarn. Med nöd och näppe lyckades jag lyfta honom till mitt knä, och där satt han fastklistrad mot mig med ryggen mot scenen en lång stund. Jag höll på att ge upp och gå där ifrån. Men sen märkte jag att han lyssnade på vad de sa. Och när Findus var borta från scenen fick jag honom att vända sig om titta en kort stund. Efter hand vågade han titta mer och mer, och med lite godis i handen började han till slut t o m tycka att det var lite kul! Kändes som en seger och jag berömde honom efteråt för att han var så modig!!!

Sen har det så klart kommit en hel del frågor och funderingar nu efteråt. Varför gjorde dom si eller så, varför spelar man teater, varför skrek han så högt, satt Pettsons skägg fast i hatten osv... Nu har Melvin precis lagt sig och han har redan hunnit ropa en gång och sagt att han tyckte det var läskigt med teater. Som bäddat för mardrömmar i natt...

Mardrömmar

För en halvtimme sedan började Melvin gråta uppe i sin säng. Jag gick upp till honom och skulle se vad det var som var fel. Men det gick inte att nå honom. Han började skrika och och hur jag än försökte så vaknade han inte. Fredrik kom upp och vi försökte på alla sätt. Tände lampor, släckte lampor. Hämtade vatten och försökte ge honom (men det rann bara ner på tröjan), strök på hans huvud, hade honom i knät, satte honom på golvet, tillbaks i sängen, sjöng för honom, skrek åt honom (vi tappade tillslut tålamodet). Men inget hjälpte. Han var helt onåbar. Elmer vaknade av allt ståhej och började gråta han också. Han blev t o m så förtvivlad att han satte sig upp i sin spjälsäng -något han aldrig gjort förut! Han kan ju nämligen inte sätta sig upp från liggande, men vad gör man inte för storebror när man hör att han är ledsen : )

Till slut bar jag ner den skrikande Melvin till vardgasrummet. Där i mitt knä kunde han till slut få fram att det var tandtroll. Tydligen väldigt hemska tandtroll som kan skrämmas så rejält! Jag och Fredrik kunde inte låta bli att dra på munnen mitt i kaoset för det gulliga i det hela. Tänk att han hade mardrömmar om tandtroll....

Vi satt en stund i soffan och kramades, och sen somnade han nästan på studs igen. Hoppas nu att han kan sova lungt resten av natten.

Mmm vad gott!

Tja, planerna för dagen blev ändrade eftersom Melvin är fortsatt sjuk. Melvin skulle ha träffat Britt & Kurt på dan och på kvällen var vi bjudna på middag till våra grannar. Men så blev det alltså icke. I stället gjorde vi en utflykt till Mediamarkt på förmiddagen där vi spanade på en ny kamera (!). Cissi hängde med eftersom hon var sugen på ett nytt objektiv till sin kamera. Efteråt tog hon, jag och Elmer en tripp till Ikea för lite vårinspiration.

Väl hemma igen ställde jag mig i köket för att fixa en god lunch till mig och Fredrik, och där blev jag visst fast resten av eftermiddagen. Först ut var en underbart god Caesarsallad hämtad från Nya Annas mat. Det var första gången jag gjorde en riktig caesarsallad, och oj vad gott det blev! Kan varmt rekomenderas! Sen blev det bullbak för hela slanten. Provade ett litet annorlunda recept från allas vår Leila, a piece of cake, med mindre mjölk och 1 ägg i degen. Bullarna blev goda, men kan inte säga om de blev bättre än vanligt eller ej. Till middag serverades det skaldjursrisotto a la Jamie Oliver med chili och fänkål. Mmmm. Vilken matlördag!

Förkylning i sikte

Ja ha, så var det dags igen. Har hela veckan hållit utkik efter röda utslag på Melvins mage eftersom det går vattkoppor på dagis, men i stället verkar det som om helgen kommer att gå i förkylningens tecken. Melvin klagade lite på ont i halsen igår, men på förmiddagen i dag verkade han ändå pigg. Vi var hos en dagiskompis och lekte, men när vi kom hem började han att klaga mer och mer över sin onda hals. Mamma, jag har ont bakom tungan, där man sväljer"... Tja, det går väl inte att misstolka. Febern började smyga sig på och det var bara att ställa in den tänkta eftermiddagsaktiviteten -banangympan. I stället tog jag med bägge barnen till Ica för att inhandla diverse goda ting inför fredagskvällens mys. Fredrik skulle ut med jobbet (innebandy följt av middag på St Jörgen Resort, jo man tackar! Fast det blev dock ingen innebandy för stackars Fredrik -han har drabbats av en hemsk nackspärr!) Ville göra det extra mysigt efttersom vi var själva och Melvin dessutom var sjuk. Köpte grillad kyckling och pomes frites (ett annars sällsynt inslag hos familjen Bus), och glass och strössel till efterrätt. Melvin fick också välja en donut till fikat. Vi hyrde en DVD också -Nalle Puh. DVD'n var ett lyckat drag, men maten fick jag i stort sett avnjuta själv. Inte ens glassen lockade för stackars Melvin. Vi får hoppas att han mår bättre i morgon även om jag har på känn att det blir tvärt om.

För ett år sedan...

Tänk att det snart har gått ett helt år sedan vår yngste son kom till världen. Ettårsdagen är nära och automatiskt tänker man tillbaks på hur det var när han föddes. Han var beräknad till den 7 april, men själv var jag rätt säker på att han skulle komma tidigare. Jag var inställd på slutet av mars med erfarenheten från storebror i minnet.

Den här bilden är tagen för nästan exakt 1 år sedan.

Graviditeten var kämpig från start till mål. Att ha diabetes och vara gravid är ingen höjdare. Och när det dessutom dyker upp komplikation på komplikation så är det lätt att tappa modet. Fram till nyår var det ändå uthärdligt, men veckorna som följde sen blev en som en lång uppförsbacke i ordentlig motvind. Svårt att sätta fingret på vad som var värst egentligen. Förmodligen alla saker i kombination med varandra. Det kändes som om min kropp skulle explodera. Magen var så stror och tung att det kändes omöjligt att röra sig. Varje meter var en kraftansträngning. Gick inte att hitta en endaste bekväm ställning att vara i. Jag gick upp 11kg de sista 4 veckorna. Det är nästan 3kg/v. Och sen kom klådan. Det började på magen, och sen kom det på underben och fotsulor, och inne i händerna. En extrem klåda som inte går att beskriva. Trodde först att det berodde på att magen växte så snabbt, men sen förstod jag att det var graviditetsklåda. Läste mycket om det på nätet, vilket inte var så upplyftande... Det stod om hur psykiskt påfrestande det var, om igångsättningar för att mammorna inte stod ut och att det inte fanns någon egentlig bot... Fick ändå utskrivet diverse klådstillande tabletter, men kan inte säga att de hjälpte. Varje natt var lika hemsk (klådan var alltid värst på natten). Provade is, kylbalsam, att klia/riva med diverse trasor och borstar, men det enda som hjälpte någorlunda var att duscha fötterna iskallt. Så detta gjorde jag varje natt. Jag hade fått ett preliminärt snittdatum 1/4 så när jag fick beskedet att de ville tidigarelägga snittet till den 18/3 med tanke på den snabba tillväxten man noterat på ultraljudet i kombination med klådan vart jag jublande glad. Att stå ut till 1/4 fanns inte på kartan helt enkelt. Men trots att det då bara var 2 v kvar till den 18:e kändes även det otroligt länge att vänta. Varje dag var en plåga för att inte tala om nätterna... Så när en läkare ringde 13/3 och undrade om det var "ok att flytta tiden till den 17/3 pga att det hade fullt 18/3" svarade jag JA med lättnad. Så dagen efter, 14/3, fick vi tid för inskrivning inför operationen. När vi åkte in på morgonen hade vi ingen aning om att vi 7 timmar senare skulle ha vår son i famnen.

Väl på sjukhuset visade CTG-kurvan att bebisen inte mådde bra, samtidigt som proverna visade att jag höll på att utveckla en havandeskapsförgiftning. Efter ett par undersökningar så kom läkaren och sköterskan in i rummet och meddelade att "vi tänker plocka ut barnet idag". Hinner vi hämta kameran" var vår första fråga... Vi kunde ju inte föda barn utan kamera! Så medan jag förbereddes för operation åkte Fredrik hem och hämtade kameran samt lite andra prylar. Som tur var var personalen lugn hela tiden, så vi upplevde aldrig att det skulle vara någon egentlig fara även om läget så klart var allvarligt. Kl. 14 rullades vi in i operationssalen, och 14.50 är han född. Vi visste ju att han skulle vara stor, jag hade gissat på dryga 4,5kg. Men både personalen och vi fick en smärre chock när vår "lille" krabat vägde 5320g och var hela 56cm lång! Personalen häpnade oxå över den mängd fostervatten som bokstavligen splashade ut och över hans gigantiska navelsträng som hade försett honom med näring.

Att vara 3½ vecka för tidigt född och samtidigt vara så stor är ingen bra kombination. Det tar på krafterna för den lilla bebisen. Läkarna konstaterade i efterhand att det var ett mycket bra beslut att han fick komma ut. Första mötet mellan mig och honom blev kort. Han fick snabbt åka iväg till neonatalavdelningen där han fick syrgas och glukosdropp medan jag fick åka iväg genom kulvertarna till uppvaket. Där fick jag stanna i drygt 5 timmar innan jag fick återförenas med min familj. Ni kan tänka er vad frustrerande att vara så långt borta så länge när man precis fått en son. Men på kvällen vid åttatiden fick jag äntligen lämna uppvaket. Det blev ett kärt återseende!

Sex dygn fick han vara kvar på neonatalavdelningen innan vi fick åka hem på permission. Det var en omvälvande tid och det kändes så klart väldigt skönt när vi äntligen kunde få lämna sjukhuset och åka hem. Sedan dess är vi fyra i familjen och om en dryg vecka blir det 1-årskalas! Året har gått så fort, men jag kan fortfarande minnas den varma, stora, lilla kroppen, nästan för tung för att jag skulle orka ha honom på bröstet efter operationen. Och den alldeles underbara lukten som bara nyfödda har. Efter allt det jobbiga fick vi den allra finaste belöningen: Elmer!

Nybakat

Danskt Rågbröd

Att baka bröd är något som jag ofta tänker på men som sällan blir av. Synd egentligen eftersom det är så enkelt och blir så gott! Men nu doftar det i hela huset och vi har 3 härliga limpor med danskt rågbröd! Provade ett nytt recept, återigen från Leila's a piece of cake, som är min nya favoritbakbok. Många ingredienser, och den första degen sattes redan i söndags. Sen har den fått gotta till sig här hemma på köksbänken och idag blev brödet alltså färdigt. Och jag kan lova att det smakade ljuvligt!

Tråkig upptäckt

Under året som föräldra-ledig har jag haft som mål att gå igenom och sortera våra bilder som vi har på datorn. Nu när det bara är 1½ månad kvar innan jag börjar jobba så har jag äntligen fått tummen ur. Men till min fasa har jag upptäckt att det är massvis av bilder som är BORTA!!! Har letat igenom alla back-up CD som vi bränt under åren samt alla filer på datorn, men hittar dem ingenstans. Det verkar inte finnas något system i vilka bilder som saknas, utan det är från olika tidpunkter under perioder 2005-2006. Bla så är hela mappen med bilderna från vår bröllopsresa till Sardinien borta. Den enda bild vi har kvar därifrån verkar vara denna, och det tack vare att vi sparat kopior av vissa bilder i en annan mapp, som vi vid något tillfälle skrev ut. Detta gäller även bilderna från Melvins första jul. Orginalmappen är borta, men vi har ett par bilder som sparats som kopior. Fy vad tråkigt!!! Vi misstänker att de försvann i samband med att vår dator kraschade för ett par år sedan. Vi märkte dock inte då att bilderna försvann, utan trodde att vi lyckats rädda alla bildfiler. Hoppas fortfarande på att jag skall hitta någon gammal back-up CD undangömd, där bilderna finns kvar...