Omtumlande och oroligt

Som ni förmodligen vet så blev det inga 6 dagar som vi trodde utan lilleman fick komma ut redan dagen efter. Vi skulle på inskrivning kl 11, men innan dess skulle Linda göra ett CTG där man bla. kontrollerar bebisens puls. Linda såg att kurvan såg konstig ut direkt och kallade på sköterska. Hon kollade och sade att Linda skulle sitta lite till och kom sedan strax tillbaka. Då sa Linda igen att kurvan såg konstig ut och sköterskan sade att det kommer strax en läkare. Han slängde ett öga på kurvan och frågade sedan Linda om hon ätit. Det hade hon ju såklart och sedan sade han att de skulle plocka ut bebisen direkt. Jag satt på veckomöte med Trafikverket till 1030 och parkerade ungefär 1045, just då ringde Linda och frågade var jag var någonstans med gråt i rösten för att i nästa mening säga att de skulle plocka ut honom direkt. Jag betalade och sprang det jag kunde till ingången där Linda väntade med en sköterska.

Upp till förlossningen, in på ett rum för att få operationskläder och sedan rätt in på en operationssal. Vi hann ringa Leif och säga att det vore bra om han kunde hämta Elmer (Han passade redan Melvin som var förkyld). Detta löste sig på bästa sätt då även Eva kunde komma och sova över. Sedan gick det fort och vår son kom ut till oss 11.34. Han var lite blå, men skrek direkt och efter invägning, mätning och klippt navelsträng fick han komma tillbaka till Linda en stund innan tillmatning. Till uppvaket fick både jag och lillen följa med ca en timma innan de mätta hans blodsocker och såg att han låg alldeles för lågt så det blev Neonatalavdelningen precis som med Melvin och Elmer. Annars verkade han till en början må bra och vi tillmatade var tredje timma med kopp. På natten när jag kom upp hade de satt på honom syrgasgrimma då han inte kunde klara syresättningen.

På morgonen hade de tagit blodprov då han verkade irriterad och konstaterat en snabbsänka på 40 (CRP) och tänkte sätta in antibiotika. Innan de gjorde detta tog de lungröntgen för att se att allt var ok för att utesluta lunginflammation. Han hade nåt skumt i lungorna och samtidigt konstaterade de att han hade något förstorat hjärta och bestämde att de skulle kolla hjärtat med ultraljud. Vi fick oroliga vänta hela dagen på läkarens utlåtande och tankarna hann verkligen fundera på allt jobbigt som kunde komma. Till vår stora glädje kunde läkaren senare på kvällen förklara att detta berodde på att Linda har diabetes och att det kommer att "växa" bort på några månader. Under dagen hade läkarna också konstaterat att han hade "eldmärke" på hela vänster ben från undersidan fot upp till skinkorna och förklarat att det bara var kosmetiskt och inte skulle orsaka annan smärta eller begränsad rörelseförmåga.

Helt utpumpade slocknade vi och sov hela natten förutom avbrott med att mata killen och ta smärtlindrande (Linda). Nästa dag åkte jag hem för att hämta killarna och köra dem till Maria, Magnus, Wilma & Klara som lovade att passa barnen under lördagen. Medan jag satt och tog en kopp kaffe hos dem ringde telefonen och en sköterska meddelande att de flyttat honom till en sal med mera vård eftersom han inte verkade kunna ta hand om all mat i magsäcken. Det lät ju inte alls bra och jag skyndade till Linda och vi gick upp till den nya avdelningen.

De förklarade att de (genom att han har sond) kunnat se att det var mycket mat kvar innan det var dags för nästa mål och om det inte blev någon förbättring innan nästa mål (3 timmar bort) så skulle de ta röntgenbilder på magen för att se om något var fel. Snacka om att bli oroliga igen, men det vara bara att avvakta nästa måltid. Under kvällen och natten så minskade den obearbetade matmängden från tolv ml till tre ml och slutligen bara en ml, så allt verkar gå åt rätt håll. När de ökade matmängden samtidigt som Linda ammade (hon har börjat få mjölk nu) så ökade mängden igen, men vi håller alla tummar vi har för att det blir bättre igen när hans mage fattar att det kommer mer mat. Sänkan ökade under gårdagen till 90, men hade idag minskat till 63 så förhoppningsvis har de hittat rätt sorts antibiotika. Tyvärr har han precis som sina brorsor drabbats av gulsot vilket kommer att göra honom slö så att vi får kämpa för att hålla honom vaken under tillmatningen eftersom man blir svag och trött av gulsot.

Vi får hoppas att det inte dyker upp flera komplikationer nu utan hoppas verkligen att allt bara blir bättre nu. Vi har i alla fall fått en väldigt fin och mysig kille som trots sjukdomar är rätt så nöjd och gärna ligger i pappas eller mammas knä. Melvin och Elmer hämtade jag imorse hos Maria och Magnus där de fått sova över pga oron kring maten och efter att ha hälsat på lillebror och mamma på sjukhuset (för andra gången) så lämnade jag dem hos Anders, Cissi, Hannah och Elias där de fått leka ända tills jag hämtade dem strax innan det var dags för nattning. Det kändes rätt så tungt att lämna Linda ensam på sjukhuset samtidigt som det kändes bra att få träffa de stora killarna igen.

Både Melvin och Elmer tyckte det var spännande att träffa lillebror. Melvin var helt lyrisk och det bara lyste ur hans ögon och han kunde inte sluta klappa och krama lillebror. Det var helt fantastiskt att se!!

Fredrik