Stolt Melvin

För en lite stund sen gick Melvin iväg till bästa kompisen Hannah. Alldeles själv. Vi har ju gått vägen hundratals gånger och det är bara ett par hundra meter. Men det är ett berg med skog emellan, så man måste gå över lekplatsen och följa gångstigen bort en bit. Idag frågade han för första gången om han inte kunde få gå dit själv. När jag svarade att ja, det fick han, blev han nästan förvånad över svaret, och blev alldeles ivrig över att få komma iväg. Han kunde knappt bärga sig de 25 minuterna som var kvar innan han skulle få gå. Sen när det väl dax blev han lite tveksam och frågade mig o m han verkligen vågade, om han fick för Cissi (Hannah's mamma), om han skulle hitta. Till sist övertygade han sig själv om att han visst vågade, och så sprang han iväg. Jag kunde inte låta bli att lite stolt gå upp och tjuvkika över fotbollsplanen. Det var en sån härlig känsla att se honom, jag njöt av stunden. Han sprang allt han kunde med sina snabba små ben, så genuint lycklig som bara är ett barn förunnat, helt bekymmerslös. Bilden etsade sig fast i mitt hjärta.
Linda