Nattskräck

Ja, då har vi fått uppleva vad riktig nattskräck innebär. Melvin har vid flera tillfällen tidigare vaknat och varit ledsen och onåbar, men idag slog det nästan rekord. Har märkt att han drömt mycket senaste tiden, har vaknat av mardrömmar flera nätter. Ikväll vid 21.30-tiden började han gråta uppe i sin säng. Jag sprang dit som vanligt och försökte prata med honom. Satte honom i knät, försökte trösta och fråga vad han drömt. Han tittar på mig och ser vaken ut, men svarar ändå inte. Plötsligt vänder han blicken som om han får syn på något och skriker helt panikslagen rätt ut i luften. Han försöker värja sig mot det han ser -vad det nu är för något- och inga ord jag säger når honom. Jag blir själv rädd och bär ner honom skrikande till vardagsrummet. Fredrik och jag försöker i omgångar att prata med honom, väcka, få kontakt, men det är helt omöjligt. Skriken går i vågor och han skakar, fäktar och är uppenbart livrädd. Så fruktansvärt otäckt. Det hela håller på i ca 10 min, och då plötsligt, på 2 sekunder, lugnar han ner sig och blundar i soffan i mitt knä. En halv minut senare vaknar han till och då är det vår vanliga Melvin igen, som uppenbarligen inte har en aning om vad som just hänt. Helt otroligt. Efter en stund gick det att bära upp honom till sängen där han nu sover, om än något oroligt. Vi läste på nätet och allt stämmer precis med nattskräck. Det stod också att det inte är någon idé att försöka trösta eller prata med barnet, utan bara se till att skydda det så att det inte slår sig. Attacken brukar gå över inom 3-10 min. Och det var heller ingen idé att ta upp det med barnet dagen efter, för de minns aldrig något eftersom det händer mitt under djupsömnen. Helkosntigt alltihop, och väldigt läskigt. Tala om nattskräck -har aldrig sett sådan skräck i någons ögon förut! stackars liten...
Linda