Min älskade Melvin

Ja, idag var det dags för lussefirande på dagis. Melvin har ju tidigare år inte varit så intresserad av att så framme och sjunga inför publik. I år har han dock trallat mycket på julsångerna här hemma och sett fram emot lussefirandet. Men på väg till dagis i mörkret i morse sa han till mig att han inte tänkte sjunga. Han vill inte heller stå där framme, sa han, men han kunde inte riktigt svara på varför. Jag, som verkligen såg fram emot årets luciatåg, försökte peppa honom. När vi kom fram ordnade jag så att han fick gå bredvid bästa kompisen Hannah, vilket gjorde att han blev lite tryggare och till slut vågade gå med i tåget. Men när tåget väl skred in i rummet och de började sjunga ångrade jag mig något fruktansvärt. Där stod min älskade Melvin. Helt stel som en pinne, med blicken stadigt fäst ner mot golvet. Stjärngossestjärnan höll han framför sig, som i ett försök att gömma sig bakom den. Hela hans kroppsspråk bara skrek "jag vill inte vara här, ta mig bort härifrån..." och jag tyckte SÅ synd om honom. Här har hans egotrippade mamma försökt få honom att göra något han verkligen inte ville.... Jag avvaktade någon sång innan jag hoppade fram till scenen och räddade honom därifrån. Jag viskade i hans öra att jag var stolt över att han vågade gå med i tåget, och sen satt han i mitt knä resten av tiden. Jag känner mig fortfarande dum över att jag övertalade honom och jag hoppas innerligt att upplevelsen inte fäster sig för djupt i hans minne. Min förhoppning var ju att han skulle känna att det var kul att stå där med kompisarna och sjunga och få applåder, men i stället blev det precis tvärt om. Nu längtar jag bara tills klockan blir dags att gå och hämta honom från förskolan, så att jag får krama och pussa på honom och tala om hur stolt jag är över honom. Min älskade Melvin.

Melvin till höger på nedersta raden

Finaste bröderna!

Linda