Ja, idag började ett nytt liv. Två arbetande föräldrar, två barn att hämta och lämna på dagis. Från och med nu gäller väckarklocka på morgonen, fasta tider att passa, veckohandling, veckomatsedel, torsdagsstädning. Rutiner känns som ett nyckelord, och än så länge är man ju ganska taggad. Andra har gjort det förr och det bara måste funka! Även om jag har lite svårt att se hur. Som tur är skall jag vara ledig onsdagar, och de andra dagarna turas vi om med att hämta barnen runt 15-15.30. Just den här stunden mellan 15.30-17.30 då middagen skall stå på bordet känns som en utmaning. Måste komma på lite olika knep att ta till. Försöka få killarna att leka med varandra, bli kompisar. Men idag prövade jag istället att få med dem i matlagningen. Melvin nappade direkt och sprang o hämtade pallen. Han blev jättelycklig när han fick hjälpa till att skala potatis. Elmer nöjde sig så klart inte med att stå på golvet bredvid, så han fick sitta i sin stol vid köksbänken, med en liten potatis i handen. Den knaprade han glatt på en stund, innan han kom på att han kunde placera den i kökslådorna... Melvin kämpade på med potatisskalaren och naturligtvis hände det som inte skulle hända -han slant och skar upp en flik på tummen. Nåja, vi torkade bort blodet och satte på ett plåster. Sen fortsatte han hjälpa mig med att krydda laxen, hämta gräslök i trädgården och klippa den över laxen (får erkänna att jag var rätt så orolig för att det skulle behövas mer omplåstring ett tag där...), tja en riktigt användbar liten all hjälpreda faktiskt! Elmer däremot tröttnade ganska fort på sin potatis, och jag hann liksom inte komma på nåt mer projekt för honom. Middagen blev i alla fall bli klar lagom tills det att Fredrik kom hem. Så jag kände mig rätt så nöjd med mitt uppdrag. Efter middagen var det ganska livat en stund, men sen lyckades vi få bägge barnen i säng innan 19.30 -kan nog behövas efter en intensiv dag!
Elmer har idag varit på dagis mellan 08.30-14.30. Han var ledsen ett par minuter när Fredrik lämnade, men sen hade det gått hur bra som helst! Han hade somnat under vilan utan problem (han är ju annars van att sova ute i vagnen) och sovit 1 timme och 45 minuter. När jag kom för att hämta honom satt de i "matsalen" och åt mellanmål. Det var en sån häftig syn: där satt min stora lille kille på en liten karmstol vid ett lågt litet bord med 3 andra små barn och en fröken. Han åt smörgås och drack mjölk ur ett vanligt glas. Han ser så stolt ut när han gör detta! Och han kändes plötsligt så stor! Han blev så klart jätteglad över att se mig. Jag satt med en stund medan han åt upp. De fick isglass oxå, eftersom det var någon som skulle sluta. Sen skulle vi klä på oss och gå. Jag sa "nu får vi säga hejdå" och då började han plötsligt att gråta. Han trodde att jag skulle gå igen, utan honom... Men när vi väl stod utanför entrén och vinkade hejdå till fröken, då skrattade han igen. Direkt när jag satte ner honom på marken började han säga "bam bam"! Bam är ordet för boll, så jag tittade på marken, men såg ingen boll. "Här finns ingen boll Elmer" sa jag. Han började bli arg och fortsatte att upprepa "bam bam" och peka mot vagnen. Då kom jag på. Varje dag förra vekcan fick han en banan på väg hem från dagis. Detta för att vi inte hann med någon lunch innan han skulle sova middag. Bam är oxå det ord han använder för banan, så det var så klart det han menade! Han ville ha banan! Trots att han precis smällt i sig 2 mackor, mjölk och en isglass. Oj oj så arg han blev när jag förklarade att jag inte hade någon banan... Barn anammar vissa rutiner fort : )
Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar