Avsvimmad i korridoren

Idag genomförde jag (Fredrik) en större huvudoperation på Lundby sjukhus, eller också var den inte så stor. Jag skulle ta bort en talgkörtel som satt uppe på huvudet. IEfter jul började den växa mer och mer och jag gick för att kolla vad det var nere på vårdcentralen. En helt ofarlig talgkörtel fick jag veta och om jag stördes av den så skulle han ordna en remiss för att plocka bort den. Idag var det dags så jag var där vid 8-tiden. Efter att ha väntat 10 min blev det min tur. Jag fick ta av min vita t-shirt så att den inte skulle bli röd sade de och lägga mig på britsen. Efter det fick jag bedövning och efter några minuter började han skära. Detta var snabbt gjort och sedan tråcklade han ihop det gigantiska såret med hela två stygn. Jag blev tillsagt att ta på kläder och gå ut i väntrummet där det var bra om jag satt 10 min för att känna att allt var ok. Jag kände mig prima när jag tog på tröjan och gick bort och satte mig. Efter bara några minuter började jag bli illamående och lite snurrig. När en sköterska gick förbi bad jag om vatten och sade att jag inte mådde så bra. Hon hämtade sköterskorna som varit med vid ingreppet och det tog tag i var sin arm för att leda mig tillbaka till britsen. Jag kom säkert 5 meter innan jag fick lov att lägga mig ned, helt vimmelkantig. Jag fick en kudde under huvudet och en puff under benen och en massa sköna kommentarer från deras kollegor:
- jaså vi är helt fullbelagda idag så vi har folk i korridoren
- Vad har de gjort med dig egentligen?
- Rör på tårna och frågan om jag ätit frukost

Det var säkert 10 st som kommenterade mitt tillstånd och efter ca 5 min gjorde vi ett nytt försök att nå britsen. Denna gången kom jag nästan ända fram innan jag kände mig helt matt och svimmade i armarna på sköterskorna. Jag kände ett par händer bakom huvudet men vaknade inte till förren huvudet nådde kudden. Första gången jag svimmat i mitt liv och det var en skum känsla. Jag fick nog ligga kvar i korridoren ytterligare en kvart där jag fick saft och en massa nya kommentarer innan jag kunde lägga mig på britsen i ett rum. Där fick jag vänta nästan en timma innan jag äntligen fick åka hemåt. Linda höll på at skratta ihjäl sig när jag ringde och berättade detta. Hon skrattade och skrattade. Jag som alltid har hävdat att Jens (lillebror) är så klen som svimmar när han fått sprutor (fast detta var ju i alla fall ett jättestort ingrepp i huvudet som orsakade min svimmning ;-) )